19.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 47/1

1.1

ECB har tidigare konstaterat att begreppet finansiell hävstång enligt direktiv 2011/61/EU (1) är avgörande för många AIF-förvaltares (AIFM) affärsmodeller (2). Generellt sett instämmer ECB med Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) om att information om den finansiella hävstångsnivån beräknad på grundval av bruttoexponeringen är avgörande för att övervaka systemrisken och att denna information även bör lämnas till investerarna. Om den finansiella hävstången ligger alltför högt kan det medföra avsevärda risker för den finansiella stabiliteten, men hävstångsrisken är inte den enda risken för alternativa investeringsfonder (AIF-fonder). All information om finansiell hävstång bör därför kompletteras med relevant information om andra riskkällor. I detta sammanhang är det viktigt att skilja mellan de krav som avser de olika riskkällorna. Till dessa riskkällor hör positionsrisken, dvs. marknads- och kreditrisken för särskilda investeringar, samt den finansiella hävstången för AIF-fonder.

1.2

För att hålla en enhetlig linje och förhindra regelarbitrage anser ECB att de metoder och den beräkning som ska tillämpas i fråga om den finansiella hävstången i möjligaste mån bör vara förenliga med Basel III-regelverket (3), förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag (4) och förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag (5) (nedan tillsammans kallade förslaget till CRD IV) (6). Denna överensstämmelse bör t.ex. säkerställas genom att godkännandet av hedgingtransaktioner och hanteringen av kontantlån beaktas. Man skulle också kunna överväga korshänvisningar till de begrepp som fastställs i förslaget till CRD IV (7).

1.3

Som framgår av punkt 1.1 ovan anser ECB att det i samband med att exponeringarna beräknas bör göras åtskillnad mellan a) de inneboende riskerna med de tillgångar (portföljer) som har köpts av AIF-fonderna, dvs. ”positionsrisken”, och b) den faktiska finansiella hävstång som detta medför. De båda riskkällorna bör följaktligen hållas åtskilda när den finansiella hävstången för AIF-fonderna ska fastställas. Kontantlån från externa källor som inte investeras är t.ex. visserligen varken exponerade för marknadsrisk eller kreditrisk, men ökar ändå den finansiella hävstången för AIF-fonderna. I förslaget till CRD IV verkar det däremot inte göras någon åtskillnad mellan olika typer av kontantlån (8).

1.4

I utkastet till delegerad förordning hänvisas det till tillämpningen av brutto- respektive åtagandemetoden (9). Den avancerade metoden (10) behandlas inte, eftersom denna metod inte säkert skulle ge jämförbara resultat. ECB är införstådd med att den avancerade metoden, som medför en mindre strikt tillämpning av åtagandemetodens regler, är utformad med tanke på AIF-förvaltare som förvaltar AIF-fonderna och för denna målgrupp är åtagandemetoden kanske inte lämplig eller ger kanske inte ändamålsenliga resultat. ECB stöder kommissionens beslut att inte inbegripa den avancerade metoden, eftersom det räcker att tillämpa brutto- och åtagandemetoden, som kommer att ge såväl investerare som behöriga tillsynsmyndigheter användbar information om den finansiella hävstången för AIF-fonder.

3.1

I utkastet till delegerad förordning (13) fastställs att AIF-förvaltare får investera i värdepapperiseringspositioner förutsatt att de gör en noggrann genomlysning av det medverkande institutet och originatorn. I utkastet till delegerad förordning föreskrivs närmare bestämt att AIF-förvaltaren, innan denne investerar i värdepapperiserade instrument, ska a) uppfylla vissa kvalitativa krav, t.ex. ha en heltäckande insikt i investeringarnas riskprofil samt en lämplig formell politik och lämpliga formella förfaranden (14), och b) säkerställa att såväl medverkande institut som originatorer uppfyller ett antal kvalitativa krav, däribland krav på en effektiv riskhantering, lämpliga diversifieringsstrategier etc. (15).

3.2

ECB ställer sig bakom de kvalitativa kriterierna som gör AIF-förvaltarna mer medvetna om vilka risker de tar innan de investerar i värdepapperiserade produkter. Vad gäller bestämmelserna under punkt 3.1 b kan kravet att AIF-förvaltarna ska säkerställa att originatorer och medverkande institut har korrekta riskhanteringsförfaranden vara svårt att tillämpa eftersom AIF-förvaltarna kanske inte har möjlighet att direkt kontrollera kriterier som rör det medverkande institutets eller sponsorns interna förfaranden.

3.3

För att säkerställa att dessa krav inte begränsar AIF-förvaltares investeringar i värdepapperiserade produkter och på så sätt utgör ett hinder för det mer omfattande målet att blåsa nytt liv i värdepapperiseringsmarknaden, kan det i utkastet till delegerad förordning föreskrivas att Esma ska ge allmän vägledning om exakt vilken dokumentation som medverkande institut eller originatorer ska lämna till AIF-förvaltare i fråga om ovannämnda kvalitetskrav.

4.1

ECB välkomnar de omfattande uppgifter som förvaringsinstitut ska utföra (16) enligt utkastet till delegerad förordning. ECB anser framför allt att de detaljerade kraven (17) till stor del kommer att begränsa depåförvaringsrisken för investerare i AIF-fonder.

4.2

ECB stöder de strikta ansvarsregler som införs genom direktiv 2011/61/EU och som specificeras ytterligare i utkastet till delegerad förordning (18). ECB konstaterar emellertid att dessa ansvarsregler, i kombination med de kommande ändringarna (UCITS V) (19) av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (20), skulle kunna medföra mycket stora skadeståndsanspråk gentemot förvaringsinstitut. För vissa förvaringsinstitut skulle dessa anspråk kunna motsvara förluster som ibland överskrider hela deras kapital många gånger om. ECB anser därför att förvaringsinstituten måste hantera dessa risker på lämpligt sätt, oavsett om de är kreditinstitut, värdepappersföretag eller andra institut som är föremål för tillsyn (21), samt att riskerna beaktas inom ramen för deras respektive regler om kapitalkrav. Den kommande lagstiftningsprocessen om UCITS V är en bra möjlighet att ta upp den här frågan när det gäller såväl fondföretag som AIF-förvaringsinstitut.

5.1

ECB välkomnar de rapporteringskrav som fastställs i artikel 112 i utkastet till delegerad förordning. Enligt artikel 112.7 måste AIF-förvaltare lämna informationen enligt den standardmall för rapportering som föreskrivs i bilagan till den delegerade förordningen. I detta hänseende stöder ECB de datarapporteringskrav som Esma föreslog i sin rådgivning (22), med månadsvis insamling av viss information, och föreslår att ytterligare information ska tillhandahållas om AIF-fondernas historiska riskprofiler. Denna mer detaljerade information är viktig när man ska upprätta ett omfattande ramverk för att övervaka systemrisken.

5.2

Trots vad som sägs ovan medför dessa rapporteringskrav för de behöriga myndigheterna, särskilt de som anges i artikel 112.1 i utkastet till delegerad förordning, till stor del en överlappning av kraven på statistikrapportering enligt förordning (EG) nr 958/2007 av den 27 juli 2007 om statistik över tillgångar och skulder hos investeringsfonder (ECB/2007/8) (23). ECB anser därför att det finns förutsättningar för att begränsa rapporteringsbördan för AIF-förvaltarna genom att samordna vissa av rapporteringskraven för de behöriga myndigheterna med ECB:s statistikkrav (24). I detta hänseende är ECB redo att diskutera med kommissionen och Esma om hur rapporteringskraven ska samordnas på bästa sätt.

5.3

När det gäller informationsutbyte ger utkastet till delegerad förordning (25) slutligen de nationella myndigheterna stora möjligheter att själva avgöra under vilka förutsättningar som den information som är relevant för att övervaka systemrisken (26) bör delas med Esma och ESRB. ECB föreslår att dessa bestämmelser förtydligas så att man undviker oklarheter.